Tjatigt hafsverk om slafsig president

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Publicerad i SvD Kultur 20 februari 2019

Bob Woodward är en amerikansk ikon. Det Steven Spielberg har gjort för allmänhetens bild av en hårt arbetande filmregissör, det har Woodward ända sedan Watergateskandalen gjort för bilden av en outtröttlig murvel. Han får överlägset tillträde till viktiga politiska aktörer, bara för att ingen vill vara den som ställer sig utanför och sedan tvingas läsa vad de andra har sagt. Han åtnjuter enorm respekt bland såväl tidningsfolk som läsare. Denne sansade, lågmälde man fällde trots allt en gång i tiden, tillsammans med Washington Post-kollegan Carl Bernstein, en avskydd president.

Det var då, det. Den som slår upp pärmarna till ”Fruktan” märker snart att Woodward faktiskt inte har hittat någonting nytt om att Donald Trump skulle ha spelat under täcket med Ryssland. Inte nog med det, Woodward tycks tro på presidentens försäkringar om att något sådant aldrig ägde rum.

Woodward har inte lyckats gräva fram några nya bevis, och han avfärdar dessutom den brittiska så kallade Steele-rapporten om Trumps påstådda eskapader med prostituerade på ett Moskvahotell 2013. Eller rättare sagt, han hävdar att det var oprofessionellt av FBI att överhuvudtaget nämna beskyllningarnas existens för presidenten — ett förfarande som han mellan raderna kommer farligt nära att likna vid utpressning av en sittande statschef.  Woodward må hitta som i sin egen ficka i maktens korridorer i Washington, men han är uppenbarligen inte särskilt pigg på att flyga till Moskva eller ens London för att titta närmare på de sensationella anklagelsernas kvalitet.

Eller så vet han mer än vad han skriver. Men detta ska vara en bok, en produkt för allmän konsumtion, inte en lägesrapport framsvettad av en CIA-analytiker som måste helgardera sig inför cheferna. Och nu närmar vi oss det grundläggande problemet med Woodwards böcker. De är inte böcker, de är hundratals sidor långa tidningsartiklar. Prosan håller samma nivå som en folkpartistisk eftervalsanalys.

Och mitt i alltihop, precis som i tidningarnas dagsrapportering, tar det slut. Verkligheten skenar vidare. Varför ska jag läsa sida upp och sida ner om den sansade nationelle säkerhetsrådgivaren HR McMaster, när jag hela tiden vet att han har efterträtts av den snudd på vanvettige John Bolton? Jag förstår inte längre meningen med den här sortens böcker. ”Samtidshistoria” framstår mer och mer som en hopplös verksamhet. Woodward kunde hellre driva en blogg. 

Det var inte mycket bättre beställt med hans böcker om hur det gick till när Bushadministrationen planerade och genomförde invasionen av Irak 2003. Som läsare fick man god inblick i hundratals möten, i vem som sa vad, i vilka som avgick varför. Det man inte fick, någonsin, var en känsla för vad som faktiskt drev de olika aktörerna. Ingen som plöjer dessa träiga verk ges några insikter om det som är blodet och musklerna i amerikansk utrikespolitik.

Då gör man klokare i att läsa ”The Assassin’s Gate” (2005) av George Packer, eller ”Imperial Life in the Emerald City” (2006) av Rajiv Chandrasekaran. Båda formligen vibrerar av fysisk närvarokänsla och kusliga betraktelser över den mänskliga naturens otaliga systemfel. Det är skillnad på reportageverksamhet och författarskap, och jag önskar att någon hade vågat påpeka detta för Woodward.

”Fruktan” ökar inte ens på marginalen förståelsen för den bisarre oligarken i Vita huset. Woodward har inte beviljats några intervjuer med honom och det märks. Om något framstår Trump faktiskt som snäppet intelligentare och mer empatisk än vanligt, även om det knappast har varit syftet. Oavsett tiden som lagts ner på alla intervjuer är boken som berättelse betraktad ett rent hafsverk – fragmentarisk, tjatig, riktningslös. En mer rättvisande titel hade varit ”Usch vilket organisatoriskt elände i Vita huset nuförtiden”.