Coates avslöjar USA:s monstruösa förbrytelser

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Publicerad i SvD Kultur 21 mars 2019

”Varför gillar vita människor det jag skriver?” Det undrar Ta-Nehisi Coates när hans karriär som skribent på The Atlantic tar fart på allvar. Året är 2012 och Barack Obama har suttit halva sin ämbetstid. Att landet fått sin första svarta president är något som gynnat Coates, medger han själv; många vita upplever för första gången att det finns svarta röster som inte skrämmer slag på dem. Som inte är farliga.

Men farlig är just vad en författare vill vara. Vad är man annars, en politiker utan mandat? En plakatviftare utan meddemonstranter? Coates besvarar aldrig sin egen fråga, så jag får göra det åt honom. Vita människor gillar det han skriver för att han är en gudabenådad stilist.

”Vi hade makten i åtta år” är en samling långreportage och essäer om de värsta delarna av USA:s historia, med nyskrivna övergångskapitel som ofta håller minst lika hög klass. Det är en förkrossande bra bok. Eva Åsefeldts tonsäkra översättning lyckas dessutom göra originalet rättvisa, något jag vet av egen erfarenhet inte är det enklaste när det gäller svart amerikansk politik (mina översättningar av Barack Obamas böcker kan ha varit det mest krävande jag någonsin gett mig på vid ett tangentbord).

Coates beskriver sig själv som besatt av slaveriet och dess efterverkningar, och det är slående hur det 250 år långa barbariet är lika oundvikligt för en amerikan att förhålla sig till som Förintelsen är för en europé. Vid amerikanska inbördeskrigets utbrott 1861 fanns fyra miljoner slavar. I södern var ägandet av svarta människor lika centralt för folks självbild, och inte minst ekonomiska trygghet, som bostadsägandet är i dag. En slav var en investering med god avkastning, oavsett om man sålde henne vidare eller så länge som möjligt drev henne precis till dödens gräns.

Men pengar är en sak. Ännu viktigare är hur slaveriet blev en grundförutsättning för den amerikanska demokratin. Utländska bedömare skrev ofta hem om hur smidigt det var för amerikanernas jämlikhetssträvan att de inte hade någon egen lägre arbetarklass som ställde till med bråk. I stället hade de svarta människor som det bara var att slå ihjäl om de reste några invändningar. Och det rådde sannerligen ingen brist på villiga bödlar.

I officiell amerikansk historieskrivning innebar krigsslutet 1865 den stora vändpunkten, det år då rasismen utplånades till en kostnad av 750 000 människoliv. Det är så klart nonsens.

Så sent som i början av 1900-talet brukade guvernören i Mississippi, en fascinerande individ vid namn James K Vardaman, för nöjes skull frisläppa svarta fångar och låta jaga dem med hundar. President Woodrow Wilson, i Europa mest bekant för att ha diktat ihop en ny, tjusig, anti-kolonial världsordning efter första världskriget, visade filmen ”En nations födelse” (som hyllar Ku Klux Klan och lynchningar av svarta) i Vita huset och rensade federala myndigheter på svart personal. President Franklin D Roosevelts socialdemokratiskt färgade New Deal-program var medvetet utformade så att de inte skulle komma svarta till del. Och så vidare, över 1960-talets lynchvåg och raskravaller, där Alabamas guvernör George Wallace knappast var mer civiliserat lagd än kollegan i Mississippi, ända in i våra dagars snedvridna rättssystem, där privata fängelseföretag tjänar miljarder på att hålla svarta inspärrade under groteska förhållanden.

Hur ska man ens närma sig frågan om att ställa saker till rätta? Coates förordar en skadeståndslösning, och han gör det med sådan elegans och rimlighet att man omöjligt kan värja sig. Pengarna ska då inte gå till enskilda svarta i någon sorts massiva bidragsutbetalningar, även om motståndare till tanken gärna söker framställa det så, utan till program för upprustning av eftersatta bostadsområden och skolor. Den som vägrar att se anständigheten i detta har inte förstått hur hela det amerikanska samhället bygger på monstruösa förbrytelser.

Det var förbjudet att lära slavar att läsa och skriva. När man läser Coates lika medkännande som ursinniga texter förstår man varför.