Kulturvärldens kontaktannonser (eller konsten att starta en kulturdebatt)

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Publicerad i SvD Kultur 19 januari 2020

Vad är egentligen kvalitet inom litteraturen? Som vanligt när Daniel Sjölin gasar igång på en fråga blir läsningen underhållande, även om texten slirar en aning.

Visst har han rätt i att svensk litteratur sällan är extraordinär. Vi är ett stort land med små och få människor och våra största författare ligger, verkar det, bakom oss. Det finns nog ingen ny Vilhelm Moberg eller Moa Martinson eller Sara Lidman som väntar i kulisserna, ingen stor berättare som kan väva drömsjok av våra gemensamma upplevelser; i dessa tider finns ingen som skriver skimrande allegorier över Nya Karolinska eller agitation på högsta litterära nivå. 

Vi har Fredrik Backmansk feelgood och Läckbergska mord en masse för massorna och så ”kvalitetslitteratur” till den klick som nu låtsas att de aldrig gått på Forum.

Samtidens svenska litteratur är helt enkelt inte särskilt intressant. Jag borde veta, eftersom jag ständigt försöker slingra mig ur att recensera den.

Är jag inte bara grinig nu? Surt sa räven, kanske? Hur många romaner har jag själv gett ut – tackar som frågar, ingen än så länge. Helt enkelt för att jag inte haft något tillräckligt intressant att säga.

Det hindrar förstås inte andra. Hur många romaner de senaste åren har inte skrivits av kvinnor i min ungefärliga ålder och dito samhällsklass som avhandlar lätt maskerade versioner av dem själva, och hur de vantrivs i kulturen eller äktenskapet eller i den stockholmska bostadsrätten, och så några filosofiska funderingar om hur jobbigt det är att vara akademiker eller för den delen bara kvinna. 

Lägg till några scener med alienerat förnedringssex som grädde på moset för att visa att de minsann är Komplexa Kvinnor. Jag är ledsen, men den typen av ”kvalitetsromaner” känns mest av allt som förklädda kontaktannonser inför den stora skilsmässodans som sätter igång runt fyrtioårskrisandet.

Männen skriver å andra sidan knappt kvalitetsromaner längre, eftersom de hellre vill (måste?) vinna pengar än status. Därav mängden thrillers och filmmanus som nu prånglas ut – där finns degen.

Skälet till att Sverige har så få riktigt fantastiska författare är homogeniteten. Ska du lyckas ska du ha gått en av de få skrivarskolorna, ha rätt postnummer och kunna alla koderna på kulturfesterna. Arbetarklassen? Rasifierade? Glesbygdsbor? Den allt mer segregerade skolan har sett till att de inte längre ges några drömmar åt det hållet.

Därför har vi en av Europas tristaste och mest småborgerliga bokbranscher (möjligtvis undantaget Nederländerna, som ju också är det enda landet som är mer Sverige än Sverige). Förstelnade förlag som kräver ”igenkänning” över alla andra värden (den som ska känna igen sig är alltid den övre medelklassen i Stockholm), kvantitet över kvalitet, en bokmässa som helst av allt säljer grej med deckartjej.

Lösningen är inte att redan existerande författare lägger fler år på sina undermåliga böcker, som Daniel Sjölin föreslår – utan att även andra ges möjlighet att hitta fram till köttgrytorna. 

Vi behöver inte mer av samma vara, utan mindre.