Recension: Helle Helle – De

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Publicerad i SvD Kultur 2 februari 2020

Vill man skapa härligt obekväm stämning på en kulturfest är mitt bästa råd att vänta tills allas halsar är lagom rödvinsflammiga, harkla sig och säga att ”Helle Helle är verkligen en fantastisk stilist”. 

Den danska författaren, som egentligen heter Helle Olsen, har vunnit snart sagt vartenda pris som finns i Danmark. Hon har varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris ett flertal gånger, och har rättmätigt blivit det även för denna hennes senaste roman: ”De”.

Norstedts ger också träget ut henne, som alltid i fin översättning av Ninni Holmqvist. Men danskan tycks helt enkelt inte flyga här i Sverige.

Det kanske är något med språket: det är så bedrägligt vardagligt att människor som arbetar med ord verkar känna sig lurade. Så här får man väl inte skriva? Det klafsar som flundror under fötterna där Helle Helle drar fram. En typisk mening lyder: ”Tove står i köket och skrapar ägg från en panna”. Och så fortsätter det, för den som inte läser noga; Helle Helle behärskar konsten att skriva på ett sätt som inte alla förmår att läsa. Hon skriver i ett slags tvångsmässig presens som inte tar några fångar. Antingen är man som läsare där med hela sitt väsen, eller så kan man lika väl slå igen boken för gott.

Att säga att Helle har ett öga för detaljer är som att påstå att Mozart allt var lite trallvänlig ändå. Hon har absolut gehör i vardagens alla variationer. De vita märkena som gruset river upp på skornas gummi, när det sista man vill tänka på är kyrkogården men hamnar där ändå. Hur man kan vakna mitt i natten av klappret från en pyjamasknapp mot elementets lameller, och vilken avgrund det öppnar när det som skapar ljudet är ens mammas skakande smärta.

Kanske är det för oglamoröst? Det är alltid vardag i Helles böcker. Särskilt när det är fest. Ingen kan som hon skriva fram en gymnasiefylla: pirret vid busshållplatsen, tonårskroppens eviga upprymdhet och lika ständiga uttråkning. Kyssen som kanske eller kanske inte är en bra idé – världen som står så vidöppen, även om det är omöjligt att förstå just då. Inte på Sydlolland när året är 1981 och man är 16 år gammal, omgiven av de förbannade betfälten med en mamma som kommer att dö i cancer trots att hon är den vackraste i hela staden. Trots att det alltid har varit ”de”.

Det handlar om klass också. Helle Helle skriver fram människor som de flesta ägnar hela sina liv åt att glömma att de en gång var. ”De” är en ensamstående mamma som har en parfym- och underklädesbutik och hennes dotter som kommer att bli något en dag, för hon har språket för sig och kommer in på ett gymnasium där hon skaffar vänner vars föräldrar har altandynor, där man äter brie med honung, och där folk är medlemmar i stödföreningar för bokkaféer.

Vilken framgångssaga. Nä, för Helle Helle ljuger inte. Att vara grädden som flyter upp mot den kalla ytan är inte bara att göra sin mor stolt, utan också att svika – att svika precis allt. De gemensamma eftermiddagarna i soffan med veckobladet, de utklippta recepten som ska sorteras, tånglaken hemburen i nätkassen, hyreslägenhet efter hyreslägenhet som gjorts mysig med uppnålade utklipp och … Förr eller senare måste allt kastas bort, gömmas undan eller avslöjas för att man ska få upptas i det nya.

Om man inte är Helle Helle. Om man inte har modet att vara lojal mot denna värld. Att stå stolt och rakryggad som författare och klart och tydligt säga att det här är också ett liv, det här är också värt något. 

Det pratas så mycket om hur annorlunda Danmark är jämfört med Sverige. Framför allt bland danskarna. De sänder så gärna ett tv-program där man verbalt dissekerar en naken kvinnokropp, enkom för att få oss svenskar att tappa andan av harm. De fattar inte att de redan har Helle Helle, och att hon skär upp blotta livet med en sådan precision att det inte finns någon anda kvar att hämta. Det gör för ont, och det är så fruktansvärt vackert.