Med Greta Thunberg som lockbete

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Publicerad i SvD Kultur 12 februari 2020

Det är en varm dag när Greta Thunberg talar på Jokkmokks marknad. Jag svettas i understället. När 17-åringens välbekanta stämma ljuder över Talvatissjön, vars is vi står på, är det minst 600 personer där. 

Applåderna ekar starkt för att komma från en samling där de flesta har tjockvantar på. De enda som gnäller är ett koppel uttråkade slädhundar som vilar i solen. Men det här är ingen solskenshistoria. Och den handlar inte heller om Greta Thunberg. Hon är själva lockbetet. 

För inte hade det kommit några sådana som jag om det bara var Sáminuorra, det ungsamiska riksförbundet, som manifesterat mot klimatförändringarna.

I södra Sverige är det fortfarande höst. Här i Sápmi är det vinter, men inte en vinter som beter sig som den brukar. Det finns det ju inget längre som gör, varken väder eller människor eller framtiden. Klimatförändringar eller bara ett par års otur? Renskötarna väntar på bättre tider, det måste de. Men den här vintern har varit 10 grader varmare än normalt på vissa platser här uppe.

Det sägs ofta att det är komplicerat, det där med samerna. Jag har bara bott en månad i Kiruna, så vad vet jag.

För samerna stjäl gruvorna mark och förstör livsviktigt renbete. När man bryter och processar malm riskerar giftigt slaggvatten att läcka ut, och det förgiftar vattendragen som samerna är beroende av. De vittnar om att fisken dör och sjöarna töms på liv.

En stad, en värld, som lever på att slita malmkroppen ur jordasjälen har en invecklad relation till sig själv och omgivningen. Så även jag. Jag älskar Kiruna.

Det är en levande, vibrerande plats, en folkhemsoas i ett land som känns på dekis; en stad där i stort sett alla alla som vill har ett arbete att gå till, en framtid att tro på. Det är bara det där såret i berget. Man vänjer sig.

Men så var det samehatet. Det är ansiktslöst. Är det någon granne eller bara den ryska trollfabriken? Jag vet inte, men det jag läser i lokaltidningarnas Facebook-trådar får nackhåret att resa sig. Nog har jag läst hat innan, men det här är så mycket grövre att jag inte kan återge annat än det mildaste, annat än i brottstycken. Samerna ska bara ha och ha, heter det. De är bakåtsträvare. Vi ska sikta på era renar när vi kör, och kapa öronen på dem så att ni inte får en krona i ersättning av staten.

Minoritet mot minoritet. Det är ju så med de som skriker på nätet att de är bevisat få, men det spelar ingen roll. Inte ett enda samiskt barn ska behöva växa upp och läsa det jag läser om dem. Men det gör de; det ser de till, hatmånglarna. Och de förstör så mycket.

Jag vill berätta om barnen som talar på manifestationen. Greta Thunberg talar helt kort – samma ord hon upprepat gång på gång – för hon vet att det är viktigare att lyssna på dem som verkligen vet. På forskarna. Men också på ursprungsbefolkningarna, eftersom de inte kapat banden med naturen. Lättare att låtsas som att det inte regnar eld och svavel om man köper kotletten på Coop, än om man slaktar sin egen ren.

Och jag tror att vi ska lyssna på barnen. Deras framtid har stulits av oss, även om vi inte menade något illa. Ironin: varje generation vill att deras barn ska få det bättre. Ungarna ska inte pulsa svultna till skolan i snön när det finns en varm bil och tvesovlade sirapslimpor, de ska inte dö sotdöden för att penicillinet ännu inte har uppfunnits, de ska inte stanna hemma och skämmas när deras skolkamrater flyger till Thailand.

Astrid: ”Jag vill berätta hur det känns för ett barn med de här klimatförändringarna. Man ser på tv hur isarna smälter, på skogsbränder, kraftiga orkaner och översvämningar. Och det skrämmer mig. Vi barn kan inte stoppa det. Jag har ingen makt. Vi måste vända oss till vuxna, och de flesta vuxna vill inte se vilket stort problem det är. Jag är orolig för vad som kommer att ske … jag tycker att det är orättvist att de som var före oss skulle förstöra vår värld. Det är ju vi som blir kvar i det här, när vi egentligen inte förtjänar det.”

Gruvbarnen då? Vem lyssnar på dem? Har inte de också klumpar i magen av nyhetssändningarna? Deras föräldrar vill dem väl, och alla måste vi ha mat på bordet. Jag också. Men om vi fortsätter som vi gör spelar det nog ingen roll hur mycket malm vi tar upp.

Vårt kollektiva självmord är sprunget ur kärlek. Kol- och oljebolagen är inte ondare än vi. Vi är alla jordbor, fastklibbade insekter i den kolbaserade ekonomins stora nät. Företagen ger oss det vi tror oss vilja ha, det vi blivit beroende av, i ett kapitalistiskt system som måste röra sig framåt mot undergången för att inte dö.

Elias: ”Vi behöver inte all järn, kol som man hittar i gruvorna. Vi tycker att det är en galenskap att städer behöver flytta på grund av gruvor som i Gällivare och Kiruna.”

Först kom snön här uppe, sen kom regnet. Då blir det is när det fryser på igen. Sedan kom det snö. Ohyggliga mängder snö, på sina ställen. Så varför jublar ingen här uppe, annat än åt barnens tal?

Renarna kan lukta sig igenom en meter snö, men inte genom is. Och de gräver inte efter bete om de inte är säkra på vad som finns därunder. Det är livsfarligt att slösa energi i minusgrader. I skogarna står renar nu blick stilla i djup snö och sparar på krafterna medan de magrar till ludna skelett. Och så kommer de vrålstressande skotrarna med turister och andra som vill uppleva lite ”vildmark” på renskötarnas arbetsplats. I vinter stödutfodras djuren nästan överallt.

Alva: ”Jag som sextonåring har alltid älskat att vara i skogen. Att vara hos renarna är det bästa som finns. Men när man var liten såg man inte. Jag såg inga problem, jag såg inte vindkraftverk eller miljöförändringar. Men idag kan jag verkligen säga att det är någonting som skrämmer mig så otroligt mycket. Jag vill när jag blir äldre kunna ge renskötseln vidare … Att tro på renskötseln är skitsvårt … Kommer jag verkligen kunna hålla på med renskötsel?”

Och då har vi inte ens talat om vad värme gör med renen. Parasitangrepp och sjukdomar lär öka till följd av klimatförändringarna, enligt Morten Tryland vid Norska veterinärhögskolan. Än fler turister kan antas söka sig norrut till svalkan om värmeböljorna blir allt vanligare: turismen här spås en lysande framtid. Fler turister i markerna stressar renarna. Och alla kommer inte med klimatsmarta tåg – från Kina flyger allt fler hit för att avla barn under norrskenet. Sådan avkomma sägs bli särskilt lyckosam – även kineser vill förstås sina barn allt gott.

Än fler helikoptrar kommer surra över nejderna så att vandrarna slipper vandra till sina instagrambakgrunder. Än fler människor ska samsas om utrymmet. Nog är det komplicerat, alltid. I alla fall för samerna. Men också för alla oss andra.

Varför ska man då bry sig om just samerna? Det behöver man förstås inte, även om man mellan raderna kan misstänka att jag gör det. Ursprungsbefolkning efter ursprungsbefolkning trängs undan, dör ut, tystnar. Så har det varit ända sedan vi började låtsas att mark är något som kan ägas. Men när vi nu talar om gruvor och deras vara eller icke vara så vill jag påminna om kanariefåglarna de hade där nere en gång i tiden. När deras kvitter kvävdes var det dags att utrymma eller dö. 

Och dö riskerar inte bara en kultur att göra – en kultur som kämpar med näbbar och klor för att överleva – utan på sikt också hela det mångfacetterade spektrum av livsstilar och folkslag som vi brukar kalla mänskligheten. Så bryr man sig inte om något annat än sig själv och sin egen framtida avkomma kan det ändå vara hög tid att sätta kokkaffet i vrångstrupen. 

Eller som Sanna Vannar, ordförande i Sáminuorra och vän till Greta Thunberg, säger när jag frågar vad vi kan göra – vad vi, just vi enskilda människor kan göra, mer än att lyssna på vetenskapen. Hon spänner ögonen i mig, och upprepar det hon upprepat och upprepat hela dagen: lyssna på ursprungsbefolkningarna.

Hela manifestationen finns att se på Sáminuorras Facebookssida. Jag föreslår att ni gör det nu, innan det blir för sent på den jord vi hade till låns.