Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Publicerad i SvD Kultur 16 januari 2020

Procenten varierar lite beroende på vilken internetkälla man rådfrågar. Men den oftast återkommande siffran är att ungefär hälften av alla människor torkar bajset sittande på toalettstolen, och den andra hälften gör det stående, intill. 

Berättar man det här för folk blir de till fågelholkar. Och ut ur hålet kraxar så den värsta ilska, oavsett vilket läger man tillhör. ”Men hur kan man sitta ner?” ”Vem står upp?” (Jag har censurerat bort svordomarna för känsliga läsares skull.)

För det här är det roliga i kråksången: polariserad är världen. Det har den alltid varit. Hälften är borgare och hälften är vänster – det är därför diktaturer av alla kulörter envisas med att ha ihjäl så många. Hälften har en IQ under 100, hälften en över (det kallas normalfördelningskurva). Hälften har hår på bröstet, den andra hälften har bröst (jo, det finns undantag, men ta ett djupt andetag och läs vidare).

Hälften har eller är helt enkelt fel, och det oavsett vilket håll man betraktar det från.

Så varför talar vi nu som aldrig förr om detta bråddjup mellan oss? Det var inte som att löntagarfondernas, Palmehatets och lasermannens tidevarv var några under av sammanhållning, även om det kan tyckas så i efterhand. 40-talet? Mjae. 1200-talet? Kättarna hade kanske velat invända, men de hade fått tungorna avknipsade innan de blev brända på bål.

Sådan är världen. Så varför vill vi helt plötsligt smekigt samtala oss samman (om man är socialliberalt lagd), eller lystet önska folk arabiska gruppvåldtäkter (om man lutar mer åt det högerextrema hållet). Varför nu?

Det finns egentligen bara en sak som är ny på vår jord, och det är sociala medier. Förr i världen möttes man ansikte mot ansikte och kände lite på varandra. De flesta är ju rätt trevliga när man träffar dem, och är de inte det så brukar man ju inte prata vidare om man kan undvika det.

Kan man inte undvika det så kan man i alla fall förställa sig. Det kallades hyfs när jag var ung, och man sparade på krutet tills någon sade något som gick alldeles över ens moraliska gräns. Då grälade man, slogs eller gick helt enkelt därifrån för att aldrig återvända. Vi tankade inte på BP när jag var barn; karln är nazist, sa min far.

Men det gick ju sällan så långt, för människor har en ganska fantastisk förmåga att stå ut med varandra. Vi är sociala varelser och vill komma överens. Börjar det hetta till så försöker man själv eller ens omgivning deskalera situationen.

Men det var då det.

Det var innan du tvangs ta del av din lokala Ica-handlares vargkrameri eller upptäckte att kusinen är en incel som tycker att kvinnor blott är hål att nyttja, eller fick veta att din grannes söta flickvän dricker kolloidalt silver. Och då finns det ingen där. Ingen fysisk kropp framför dig som påminner dig om att detta är en människa av kött och blod, vars 24 ansiktsmuskler reagerar instinktivt och blixtsnabbt på vartenda ord du säger. Då är det beklämmande lätt att vara elak.

Nej, världen är inte mer polariserad än förr – det är internet som gjort oss sämre på att vara människor. Så koppla ner och skit i din och andras skit.