Recension: Elin Anna Labba – Herrarna satte oss hit

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Publicerad i SvD Kultur 19 februari 2020

Vet ni vad en dislokation är? Det visste lappfogden i Luleå, som 1931 skrev så här: ”Emellertid kan ju tänkas att, sagda lappar, när tiden för flyttningen kommer, av en eller annan anledning söka ytterligare uppskjuta flyttningen, varför det är av största vikt, att man har möjlighet att även mot lapparnas vilja genomföra dislokationen.”

I medicinska termer är dislokation en separation av två ben där de möts i en led, och (enligt Wikipedia) ”orsakas ofta av yttre påverkan/skada”. Ett trauma. I klarspåk: en lem slits ur sina fästen.

Det gör, som alla som ens vrickat foten vet, väldigt ont. Och det kan leda till bestående men. Så inte var det väl konstigt att det kändes viktigt för lappfogden att genomföra en sådan sönderslitning av liv och lem även om familjerna i fråga skulle få för sig att trilskas.

Tvångsförflyttningarna av Karesuandosamerna började 1919. Norge hade blivit sitt eget och kunde inte ha en massa löst nomadfolk springande med sina renar över den nya fina gränsen. Med land skulle landet byggas, och detta land skulle befolkas av landsmän. Plötsligt möttes renskötande människor som sedan urminnes tider haft sina sommarvisten runt Tromsö av en nynorsk vägg. 

Det blev trångt på den svenska sidan. För mycket folk, för mycket ren – det hade varit goda år med präktigt bete. Så svenska staten satte i gång att styra upp det hela. Dislokation, som sagt. Slakta renarna eller fortsätt söderut. Slit sönder de ligament som är släktband och uråldriga flyttleder – här, varsågod, skriv under det svenska myndighetspapper du inte kan läsa, välkommen nedåt i Sápmi, där det finns andra samer, med andra språk och andra seder, folk som kanske inte är så sugna på att bli hopträngda med konstiga nykomlingar, men lapp är ju lapp och lycka till.

Låter jag arg är det inte för att jag tror mig ha mage att vara ilsken å samernas vägnar – de ska inte få även den biten stulen och svald av det majoritetssamhälle jag representerar. Rasande är jag på den svenska skola som aldrig har sagt ett ord till mig om allt detta. Den ilskan är min egen, och nog om den. För nu ska vi tala om Elin Anna Labbas fullkomligt fantastiska konstverk ”Herrarna satte oss hit”.

Ja, konstverk. Låt oss börja med Nina Ulmajas utsökta formgivning. När man får en recensionsbok brukar man anteckna och göra hundöron, men jag kan inte förmå mig att kröka ett hår på denna bok. För- och eftersättsblad består av foton på fjäll som förlorats till Norge; de famnar människornas berättelser i boken. Bokens sidor omsluts av en flik, ett tryck av Elin Anna Labbas släktmönster. Det är mycket som måste skyddas, för det är så mycket som fortfarande gör ont.

Labba varvar vittnesmål, frustration över allt som redan har gått förlorat, arkivfoton, jojkar och myndighetspapper med sin egen röst. En röst som frammanar tiden då samer fick själen, kroppen, sammanhanget, renhjorden – allt – slitet ur marken de levde.

Och vilken röst hon har. Jag skrev för ett tag sedan om modern svensk litteratur att vi nog inte får någon ny Vilhelm Moberg. Men Sápmi har fått sin Toni Morrison. Labba skriver på herrespråket, men hon gör det till sitt och sina förfäders eget, så som man måste när till och med orden har stulits ur munnen på en. Och precis som Morrison gör hon det inte som hämnd, utan för att försöka läka något av allt som har gått sönder av förtryck och förtvivlan. Labba återtar, omskapar, skriver fram det som alltför länge har varit sorgestumt.

Hon väver sömlöst in samiska begrepp, och språket flyter som den klaraste jokk över sidorna. Det som är så outhärdligt att läsa är så vackert att det inte går att sluta. Jag behövde inte göra hundöron, trots allt: det är bara att öppna en sida på måfå och plocka upp ett smycke. Renskinn ”så mjuka att det känns som att handen ska smälta när man stryker dem”. Humör ”som sommarlanden, topparna är högre än någon annanstans och dalarna går ända ned mot havet.” Jag skulle kunna fortsätta tidningen ut.

De flesta som Labba har intervjuat är nu bortgångna, men orden finns kvar. Inte alla, långt ifrån, men fragment. Så här berättar Válkko Elle Susá själv om sina föräldrar som tvångsförflyttats och försöker skapa sig ett nytt liv, som de ju måste: 

”I mörka svarta kåtor skulle de bo. Eidde sade att ’gör en stor kåta till oss’ och isá byggde uppe på en backe, en kåta med fönster. Den var så ljus kåtan. Och eidde beställde en spis så att hon kunde baka. Då kom de, lappfogden och landsfiskalen och vilka det nu var och du vet lapp skulle bo svart. Fönstrerna, de fick de inte ha. De skulle riva bort dem. Så skulle hon få böta för att hon hade satt in en spis, och för fönstrerna. Den som rör min spis anmäler jag, sade eidde. Den som rör en enda spik i kåtan anmäler jag. Hon var inte rädd för någon. Men de var hemska de där lappfogdarna. 

Sätt den bara i boken, vår historia. Den är sann.”

Det har Labba gjort, och mer därtill. Hon har skrivit en bok som kommer att eka genom Sápmi och Sverige. Det här är inte bara deras historia, det är vår, svenskarnas. Det talas mycket om att vi aldrig hade kolonier, och det är lögn. Vi hade bara fullt upp på närmare håll än de andra europeiska nationerna. Det som var folkhem för vissa var för andra folkfördrivning. 

Norstedts ska ha ett stort tack för att de har gett ut en bok som borde delas ut i varenda skola. Och Elin Anna Labba ska vinna årets Augustpris i facklitteratur. Linnea Axelssons skönlitterära vinst för ”Ædnan” förra året var välförtjänt, och det kommer även Labbas att vara. För att det skulle komma en vackrare skriven, och viktigare, fackbok i år, det är lika otänkbart som att Sverige skulle be om den förlåtelse vi inte förtjänar.