Ja, nu ska vi kasta skit på medelklassen

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Publicerad i SvD Kultur 26 februari 2020

Eftersom Josefin Holmström skriver i samma tidning – och i samma format – som jag, borde hon vara medveten om begränsningarnas dilemma. På tretusen tecken hinner man knappt starta motorn innan det är dags att varva ned igen. 

Jag riktade i min krönika in mig på det som var dåligt i svensk litteratur eftersom det var mitt ämne för dagen. Att man egentligen borde ha skrivit en annan text, det är en vanlig, men inte särskilt konstruktiv invändning.

För tydlighetens skull: jag älskar både Marit Kaplas ”Osebol” och Linnea Axelssons ”Aednan” (för att inte tala om Nina Wähäs fantastiskt IB Singer-doftande ”Testamente” som mig veterligen inte plaskade tillräckligt när den landade). Faktum är att det var just eftersom jag befann mig i tredje (och långt ifrån sista) omläsningen av ”Aednan” som jag bestämde mig för att skriva om hur generellt usel svensk samtidslitteratur är.

Varför finns inte fler Kaplas och Axelssons i Sverige, när de nu är så rasande uppfriskande att de till och med går och vinner Augustpris? Varför satsar inte förlagen på andra röster?

Jo, precis som jag skrev – det står närmare förmågor i vägen. På senare tid har debattvågorna vajat höga. Vissa (Johan Heltne i DN 17/1) anser sig tystade av ängsliga förläggare. Eftersom jag själv just suttit med ett kvarts, ganska udda, bokmanus och fruktlöst förhandlat med en av de stora drakarna vore det lätt att hålla med. Alltför lätt, och direkt lögn, eftersom jag just har skrivit på för ett mindre, men betydligt roligare förlag (mer om det en annan dag).

Men klart är att förlagen helst vill satsa på sådant de bombsäkert vet har sålt bra tidigare, och det är tyvärr inte sådant jag är förmögen att skriva. Det förment självupplevda, lagom svalt såriga säljer (och vinner priser), och det enda som tråkar ut mig mer än andras utgjutelser är mina egna.

Förlagens slapphet är dock inte det viktigaste skälet till att utgivningen är så trist. Det viktigaste är, precis som Kristofer Andersson skriver i Aftonbladet Kultur (29/1), att det kostar pengar att skriva. Kosingen uteblir när man sitter och glor på datorn dag ut och dag in, och likt en idiot suggererar sig själv till att tro på det man skriver. I mitt fall har räddningen varit en strävsam make; för andra kan det handla om stipendier, med åtföljande svasseri.

Och ja, nu ska vi kasta skit på medelklassen igen. För det är de som har. Det är de som har råd att köpa bostadsrätter till sina barn. Det är de som kan ge sina barn det kulturella kapital som gör att man ens kommer på tanken att kunna skriva en roman, och det är de som fostrar sina ungar till det självförtroende som gör att man överhuvudtaget vågar skicka in ett manus. En gång i tiden hade skolan en utjämnande effekt; nu har den en segregerande verkan. Litteraturen är därför tristare än på länge.

Framsteg når vi först när fler förortsfarsor, epatraktorbrudar, glesbygdsgamers och alla andra i den verkliga marginalen vågar drömma om en författarkarriär. Och när de har råd att drömma!

Då kan vi stilla hoppas att förlagen mäter dem med samma generösa måttstock som de använder på Biskops Arnö-kidsens alster ”eftersom det kan nog bli något av dem på sikt”. Dit har vi långt kvar.