Sofia Jannok, Annika Norlin, Maxida Märak, en misslyckad våldtäktsman och jag

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Publicerad 27 februari 2020

Jag har gråtit mycket på senare tid. Vi kan väl kalla det ”labilitet”, eftersom det här ändå ska handla om de ord som män ständigt tatuerar in i kvinnors hud.

Jag grät när jag såg Harvey Weinsteins dom. Allt mellan 5 och 29 år (rättsexperter tror på mittemellan), men ingen livstid. Eller? Kanske dör han i fängelset, och då menar jag inte på epsteinskt manér.

Jag grät när jag såg tv-serien ”The morning show”, för det verkar som att det har gått upp för fler än amerikanska domstolar att det inte finns några perfekta offer (lite orättvist kanske, med tanke på hur många perfekta förövare det finns). Det gick till och med upp för mig själv, om mig själv.

Jag har inte riktigt skrivit om metoo. Jag har haft många förklaringar, men framför allt denna svarta lögn: jag är inget offer. Jag är ju inte perfekt nog, aldrig i mina egna ögon. 

Men framför allt har jag varit feg. När en av våra mer namnkunniga frikända mediemäns privata lilla helvete briserade så skällde han ut mig per mejl, eftersom jag var bland de första som avföljde honom på sociala medier. Jag har aldrig träffat karln, tack och lov får man nog säga, men ändå var min reaktion att släta över, be om ursäkt; en sval hand över det sårade egots panna. Medskyldig as charged – inga perfekta offer, som sagt.

Jag gråter nu för att jag har tvingats inse att jag visst är ett offer. Ett exempel av många: en kändistät fest på en liten ö i Stockholm. Jag är champagneglad och sexuellt lössläppt – festens mitt! En man försöker våldta mig och jag vräker in honom i en bokhylla av hela min vettskrämda kraft. Kvällen fortgår, ingen säger så mycket; varför sabba stämningen, och så vidare. 

Värden – vars svartbetalda byggjobbare är den som gett sig på mig – värden som jag sover över hos, övertalar mig varsamt att inte anmäla, för jag kan ju förstöra karlns liv. Dagen efter kommer byggjobbaren skamset förbi med några nyfiskade abborrar. Som ursäkt. Till värden alltså.

Sedan dess har jag alltid spunnit en rolig berättelse runt det här, hur tokigt det kan gå och kolla jag blev ju inte våldtagen, för jag är rena Pippi med mina 160 centimeter urkraft. Jag gråter över det också, nu, för hur kunde jag låta honom komma undan. Inte byggjobbaren, utan värden, han som brukade skryta inför mig om hur han åkte till Estland och köpte grisigt sex.

Det talas om alla dessa män som nu efter metoo brännmärks för evigt. Stackarna. De kan gå hos mig och andra i terapi, vi som tog brännjärnet redan när vi var först i klassen med bröst, först med den sexuella debuten, först med att nyfiket testa igen. För det är då det sätter igång: hor-stigmat. Slampstämpeln. Jag lärde mig redan före sexualdebuten att en av mina lärare, hon som väckte mitt intresse för att skriva, hette ”Vandringspokalen” på byn. Hon hade varit gift några gånger, som jag förstått det.

Nu blåser nya vindar. Kvinnor ska ta kontroll över sin sexualitet, bejaka den, och se på själva Instagram om det inte alltför ofta betyder exakt samma sak fast frigjort ”frivilligt”: ställa upp på analsex när man fortfarande borde läsa ”Min häst”, skära i blygdläpparna så att de ska se aptitliga ut för de stackars män som bara måste få komma till, men ändå aldrig verkar nöjda med vad de får. Jag gråter faktiskt över det också.

Av en gudomlig slump hittar jag Maxida Märaks sång ”Ta dig tillbaka” från ep:n ”Ärr”. Min make ser direkt vad som händer: munnen ett förvånat O, pupillerna vidgas, ryggen spänns i en båge – jag hytter med ett rasande finger mot själva högtalaren. För där är den ju. Min berättelse. Vår. 

Ett citat: ”Han sa att han alltid varit populär/lite mer ’leva life’ än de andra/han sa han har sina begär/knullat hela stan, men aldrig blivit kär /han sa hon var keff i går/fel smink, kort kjol, fet t-shirt, tjocka lår/men något sånt funkar ändå/med kuksugarläppar och långt tjockt hår”.

Inget perfekt offer går väl hem med en sådan man? Jo, det gör man. För man tror sig inte vara värd mer, det var det där med stigmat, det som sitter som en valiumhinna över det som borde vara ens självkänsla. Men Märak sjunger också om att ta sig tillbaka, och hon säger i en intervju att man får alltid ärr och det gör inget.

Det är nu jag bryter ihop på riktigt, för låten jag hittar samma kväll är Sofia Jannoks och Annika Norlins ”Mitt skinn och ben”. Jag har lyssnat så många gånger nu att min älskade man nog hade varit bekymrad, om han inte sett att tårarna som forsar är det onda som drivs ut.

”Och jag sa du måste orka/jag sa var schysst mot mig/jag sa du måste tåla/du måste va okej/om allt du känt är borta/hur kan jag då finnas kvar”. Så sjunger de. Jag och min kropp tänker läka tillsammans. Den ärrvävnaden blir min och ingen mans, och den blir vacker.