Gwyneth Paltrow är rätt bra ändå

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Publicerad i SvD Kultur 2 mars 2020

Tidigt i höstas kom nyheten om att Gwyneth Paltrows glamhälsokost­koncept Goop skulle bli tv-serie. Jag kastade mig på mejlen för att paxa några spaltmetrar. 

Min relation till den kaliforniska skådespelerskan minner inte så lite om den Donald Trump verkar ha till Greta Thunberg: en frossande illvillig, hungrigt avundsjuk fixering. Ja, jag behöver hjälp – jag brukar tänka på Gwyneth (vi kör förnamnet här, eftersom det från min sida är en högst personlig relation) när jag gör den särskilt jobbiga benövning som ingår i min förhatliga träningsrutin. Ilskan knuffar mig igenom de fyra sista smärtsamma rörelserna.

Så är det äntligen dags att ge igen för allt Gwyneth gjort mig. (Listan innehåller egentligen bara en punkt av vikt: hon är helt enkelt vansinnigt snygg på det där bräckliga sättet varken min benstomme eller hudtyp tillåter mig att någonsin bli.)

Totalt sex avsnitt av ”Goop labs” finns redo på Netflix. Jag har laddat upp med örtte och en skål rostat sjögräs för att redan från början befinna mig på moralisk jämnhöjd med programmet. Min make vrider sig i olustig förväntan i soffan bredvid när jag med en ilning i manupura-chakrat trycker på play.

Och det är nu saker börjar urarta.

För det första är Gwyneth så oerhört trevlig serien igenom att jag på allvar börjar fundera på hur man skickar in en jobbansökan till Goop. Så angenämt jordnära! Så innerligt nyfiken! Så omtänksam mot sina anställda! Så avväpnande, så anslående, så … rar. Dessutom har hon en torr, raspig humor som kontrasterar underbart mot hennes milda leende. Och hon svär! Min enda invändning mot Gwyneth är att hon medverkar på tok för lite.

Konceptet är enkelt. Varje avsnitt har ett tema, med en expert (av varierande vetenskaplig vandel) som låter sig intervjuas av Gwyneth och hennes högra hand Elise Loehnen. Gwyneth samlar några av sina vackra, smala, United Colors of Benetton-färgade anställda unga män och kvinnor, som får agera försökskaniner för dagens behandling. Gwyneth själv deltar tyvärr inte i experimenten annat än i undantagsfall.

Första avsnittet avhandlar psykedeliska droger och MDMA i terapeutiskt syfte. Det här må vara kontroversiellt i Sverige, men det kommer att ändras i takt med att forskningsrestriktionerna på dessa preparat lyfts.

Klarspråk nu. Jag har tagit såväl svamp som LSD och MDMA i just dessa syften (i länder där det är mer eller mindre lagligt), så jag är måhända partisk – men programmet är fantastiskt! Gänget åker till Jamaica, dricker svampte och bearbetar tillsammans med ett par professionella trippsittare sina trauman och sorger. Det hela kan se skrämmande ut för den som aldrig själv testat något liknande, men att se dessa normaltrasiga, senkapitalistiskt sorgsna människor läka samman lite av behandlingen skulle värma till och med Nils Bejerots döda hjärta.

Så följer ett avsnitt med den fullkomligt underbart bindgalna holländaren Wim Hof, som mest av allt påminner om en gladlynt Alexander Bard. Hof har utvecklat en andningsteknik som, hävdar han, gör att man kan bemästra sin kroppsliga termostat. Det hela går ut på att man hyperventilerar sig snurrig och sedan kastar sig i en isvak. Som inbiten vinterbadare har jag inga problem med upplägget (förutom att jag brukar behöva en bastu före doppet). Däremot är jag inte lika tvärsäker som Hof på att kuren botar i princip alla åkommor – att kallbad har gott om hälsofördelar stöds dock av forskningen.

När eftertexterna rullar står jag redan naken i sovrummet och hästfrustar och luftboxar enligt anvisning, för att sedan kasta mig in i den iskalla duschen. Det funkar! Jag är så euforisk efteråt att jag tvingar maken att testa, och till bådas vår förvåning har vi hittat en ny hobby.

Inget hade kunnat förbereda mig på det tredje avsnittet, ”The pleasure is ours”. Det handlar om kvinnlig sexualitet, och är det ljuvligaste jag någonsin sett. Därmed inte sagt att det är lättittat – tvärtom får jag hindra mig själv från att att inte gömma mig i källaren i ett anfall av klassisk fittskam. 

Programmet stjäls fullständigt av den legendariska nittioåriga orgasmexperten Betty Dodson. Hon har det fullkomligt självklara, men ack så kontroversiella budskapet att alla kvinnor bör, ska och kan lära sig sitt köns anatomi, lära sig att komma och framför allt: lära sig att kommunicera sina sexuella önskningar.

I detta överpornografiska tidevarv lyckas ”Goop labs” dessutom gå över en gräns som får mig att börja gråta av lycka. De visar en närbildsserie med helt vanliga, kvinnliga kön som är så långt från de kosmetiskt stympade organ vi är vana vid från porren. Så här olika ser vi ut i verkligheten, och alla är precis lika vackra. Ingen kvinna reagerar längre på en dickpic, men en fittpic? Jag har aldrig sett något liknande, och känner hur en livstid av skam rinner av mig.

Och det är bara början! Dodson demonstrerar med hjälp av en modig medhjälpare sin teknik för att lära upp kvinnor, och vi får se en kvinnlig orgasm som inte har mycket gemensamt med det hysteriska skrikande som präglar mainstreamporren. Det här avsnittet är en kulturgärning, och borde visas vid varenda sexualundervisning världen över, för både pojkar och flickor. Nog skulle såväl män som kvinnor må bättre av att kvinnor lär sig ta ansvar för sin sexualitet. 

Nästa avsnitt rymmer inte heller några större konstigheter. Mest kontroversiellt är väl de blodprov som påstås mäta biologisk (i motsats till kronologisk) ålder, men det där kan garanterat vår egen Emma Frans reda ut bättre än jag.

Slutsatserna är dock inte så märkvärdiga. Kroppen mår bra av att vi äter bättre (mindre processad mat, mindre animaliskt) och periodisk fasta verkar vara nyttigt. Släng på detta några test av kosmetisk föryngring av mer eller mindre dubiös karaktär: ansiktsakupunktur, ”vampyrlyft” (som går ut på att man låter injicera sin egen blodplasma i ansiktet) och threading, som är ett slags miniansiktslyft med – just det – trådar som sys genom kinderna.

Precis när jag börjat bli riktigt glad över att ha haft så fel om Gwyneth så spårar allt ur totalt. Femte avsnittet handlar om en kiropraktorknäppskalle som manipulerar folks ”energifält” genom att dramatiskt vifta med händerna i luften.

Sista avsnittet har jag inte förmått mig att se, eftersom det handlar om att vi alla har mediala krafter. Det skulle göra mig alldeles för ledsen. Inte för att jag tror att alla medier är charlataner (att många av dem tror på sina förmågor är uppenbart), utan för att jag är alldeles för lättledd – det finns så mycket jag skulle vilja berätta för min far.

Jag vet att Gwyneth har skapat ett miljardimperium som säljer jadeägg att stoppa i vaginan, och tvivelaktiga, svindyra pulver. Jag vet att pseudovetenskap är en av vår tids stora farsoter, som i sina värsta antivaxx-former sprider riktiga, dödliga farsoter i form av exempelvis mässling. Jag vet att ”Goop labs” är en wellness-serie för kvinnor som jag, vi som vantrivs fysiskt i samtiden och är livrädda för den kvinnliga döden, det vill säga det naturliga åldrandet.

Men jag vet också detta: när jag var mystiskt sjuk i över ett och ett halvt år blev jag avfärdad av en strid ström av läkare som hypokondriker, hysterika, bränn-sveda-värk-kärring och än värre. ”Generaliserat ångestsyndrom” var det närmaste jag kom en diagnos, tills jag själv upptäckte att alla mina symptom försvann när jag började äta B-vitamintabletter. Vitaminbrist alltså, numera bekräftad även av läkarna. Men ingen hade kommit på tanken att ta några blodprov på mig. 

Jag vet att jag som fertil kvinna blir förföljd av internetreklam för privat försäkring mot förlossningsskador. Jag vet att kvinnor fortfarande är underrepresenterade i läkemedelstester.

Jag vet att tillgången till endometriosvård får roulette att framstå som ett under av lagbundenhet. Jag vet att Kalix snart ska öppna landets första (!) kvinnokirurgiska centrum. Jag vet att kvinnor får kämpa hårdare och längre för att bli tagna på allvar i vården, till och med när de har pågående hjärtinfarkter.

Goops framgångar är alltså ett symptom på den sjukdom som är dagens kvinnofientliga vård. Ta itu med det så kommer färre kvinnor att söka sig till de enda som lyssnar: charlatanerna. Då kan Goop få vara det de är bäst på, ett företag för människor som älskar Gwyneth Paltrow och gärna lägger sina pengar på att få smörja sig med lite av hennes stjärnglans. Både in- och utvändigt.