Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Publicerad i SvD Kultur 15 mars 2020

Jag tröstar en 21-årig man jag lärt känna på Instagram (jo, jag är där igen) – en man som känner att han måste lyckas nu för livet är kort och nog tar han fantastiska fotografier och har dessutom ett riktigt jobb, ändå är han inte nöjd. 

Alla intelligenta människor jag känner har levt många liv, berättar jag för honom; det är inte meningen att man ska lyckas på det första.

För så är det. Jag har levt fler liv än jag orkar minnas, och en självbiografi är utesluten – helheten saknar trovärdighet. Hemtjänst, kock, prostituerad, skribent. För att nämna några av de jobbigaste – och därmed roligaste – liv jag haft.

Och nu ska jag skriva roman. I Kiruna. En plats där det bubblar av så många konflikter att det är svårt att hålla tungan rätt, och rätt vad det är så får man sig en dos viskat samehat och det var den bekantskapen det.

Många liv ja. Jag vet att alla är upptagna med coronaskräck, men förstår ni inte att antingen dör ni eller så lever ni? Min dödsskräck är enorm och ständigt närvarande, så inget virus kan skrämma upp mig. Jag är redan där, alltid. Det är därför jag ser till att leva, prova, smaka allt. För plötsligt halkar man till på en snöklump och blir överkörd av en stressad hantverkare.

”Men oj vad ni flyttar!”, är nog den vanligaste kommentar jag får. Jag har hittills svarat artigt och skämts en smula, för jag har brytt mig en del om vad folk tycker. Men jag har kommit fram till att de tycker ju vad de vill ändå. Så nästa som frågar kommer att få ett ärligt svar. ”Men oj vad du sitter stilla i din Eksjövilla – har du aldrig funderat på vad som hade hänt om du valt ett annat liv?” Akta er. Jag kan öppna falluckor.

Senast idag undrade jag vad som hänt om jag varit lesbisk, eftersom jag träffade en otroligt trevlig flata. Om jag hade varit lagd åt det hållet hade jag blivit kär i henne, men dessvärre är jag obotligt heterosexuell, och bruden är redan tagen.

Kanske ligger ni alla vakna i vargtimman och grubblar? ”Sliding doors” var en intressant film, liksom Lionel Shrivers roman ”Dagen efter” (jo, hon var en bra författare innan hon la av med att vara det). Valv efter valv inom oss av parallella universum.

Hade jag inte sett bilden på Twitter av en skäggig man med ett glas sherry hade jag inte lärt mig att skriva på riktigt, och då hade det här varit någon annans fasta krönikeplats. Kanske hade jag varit någon helt annanstans. Mongoliet? Jag har slutat flyga, men hade jag gjort det då, i det livet?

Jag vet att det inte är ert fel. Huslån, delad vårdnad, fasta jobb. Allt som står i vägen. Jag är lyckligt lottad som har kunnat byta liv som andra byter kläder, men jag har också vågat vara fattig och misslyckad mellan varven.

Kanske hjälpte det att växa upp som fallen överklass? Inga pengar, men fiskbestick till fiskpinnarna, rak i ryggen, ändlösa bokhyllor. Kulturellt kapital och noll fallhöjd eftersom vi redan befann oss på botten. Jag sköt upp som en champagnekork. Och jag har sagt det förr, om många liv: men det här, i Norrbotten, vill jag ha kvar. Om jag får, om jag kan, inshallah.