Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Hur skriver man en bok? Ja, fråga inte mig – för jag har alltid misslyckats. Dels har jag inget tålamod, dels har jag inte heller haft något på hjärtat. En gång tillbringade jag i och för sig fem dagar med att skriva ett utkast till en modern Carmen, men då var jag nyskild och full på konjak som jag också blandade i råbiffen jag levde på. Det utkastet är inte sparat till eftervärlden.

Så hur blev jag inlurad i den här soppan? Det hela är mycket enkelt. Jag hade läst Roy Scranton och det var värmebölja i Tiveden. Jag hade en sådan klimatpanik att det klöste i mig, och jag hörde gräset skrika efter vatten överallt. Så jag gjorde vad vilken normaldum nutidsmänniska som helst hade gjort: tvingade min man på en roadtrip hela vägen upp till Kiruna. Fight koldioxid with koldioxid, liksom.

Redan när vi närmade oss Kiruna, med Willy Clay Band i stereon, visste vi väl båda att det var kört. Trots att Thomas förätit sig på palt i Pite och det var 8 grader den 8 augusti hade han kärat ner sig i Norrbotten. Totalt. Jag var det redan, på det där förpubertala, helhjärtat oskyldiga sättet som aldrig riktigt går ur en, och som man förr eller senare brukar få äta upp (men inte än, inte än).

På väg ner igen var vi båda molokna. Min klimathysteri fick full fart ju längre söderut vi kom på inlandsvägen. Kanske var det i Härjedalen, eller kanske någon annanstans, men plötsligt körde vi genom resterna av en skogsbrand. Mil efter mil av djävulens grillfest. Vi satt tysta tills Thomas hävde ur sig: ”Jamen, ska vi inte göra något av det här ändå? Ska vi inte skriva en klimatdystopisk trilogi som utspelar sig i Norrbotten?”

Spola framåt till nu. Nu, just nu sitter vi efter många om och men och kansken, med ett bokkontrakt och 137 sidor som vi faktiskt lyckats åstadkomma tillsammans – men som måste skrivas om, ändras, in och pillas i, för att vi nu lever häruppe. Det gör att vi förstår lite mer om hur lite vi förstår. Och det gör att berättelsen har börjat ta sina egna vägar.

Jag vet fortfarande ingenting om hur man skriver bok, men jag vet hur man skriver ett gäng sidor om dagen, låter den andra läsa och komma med åsikter och infall, ändrar om i varandras texter och har så roligt att man glömmer vad man håller på med.

Den 1 april kör vi igång igen. Och nog känns det som ett skämt alltid, men frågan är på vems bekostnad. En bok kommer det nog att bli, i alla fall. Eller tre.

/Margit