Coronaskräck, flyttstress och födelsedagsfirande!

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

En vecka har vi varit sjuka nu, i vad som högst sannolikt är corona. För inte var det en förkylning, och inte var det den vanliga flunsan. Ett slags lågintensiv, elak influensa, kändes det som, med ledvärk och småfeber och en krypande, förlamande ångestdepression. Att vara dödströttsjuk och bara orka läsa coronanyheter, när det sista man vill är att läsa coronanyheter, att oroa sig för att behöva åka in med andnöd och belasta den redan hårt ansträngda vården … det önskar jag inte ens min värsta ovän. Vi har en engelsk anarkistbekant som jublar över Boris Johnssons intensivvård, men jag kan inte förmå mig att önska ens honom att långsamt kvävas i sina egna lungor.

Pandemin må vara den resurs- och befolkningsväckarklocka vi globalt behöver; bra research för böckerna, helt klart … och kanske eländet dessutom kan öka intresset för dem, om man ska tänka som en marknadsförare. Men det kan man ju inte. Allt jag vill är att människor ska sluta dö.

Min förtvivlan och frustration gentemot mot de människor som inte håller sig hemma i påsk är gränslös – min mor berättar att på hennes gata på norra Öland är de flesta sommargästerna där. De flesta från Stockholm. Min mor är späd, rökare och över 70, så jag fasar för vad som händer om hon får viruset. Thomas föräldrar i Småland är ännu äldre. Att vuxna människor har så svårt att vara solidariska är kanske inte förvånande i denna hyperindividualistiska tid, men ändå beklämmande. Och Riksgränsen och Björkliden håller sina anläggningar öppna, trots det fruktansvärt oförnuftiga i det. Även ett benbrott belastar vården här, en vård som redan börjar bli ansträngd.

Men det är i alla fall min födelsedag! Och min 39-årsdag sammanfaller dels med att vi för första dagen är symptomfria, dels att vi fick en hemleverans med mat och paket. Tack snälla Åsa för den oerhörda hjälpen! Och efter en veckas total håglöshet i matfrågan (tack och lov hade vi innan den slog till bakat en jättesats av Anna Kuhmunens fantastiska gahkku – samiska tunnbröd med renbuljong i degkoket, som vi överlevde hjälpligt på även om vi tappade ett par, tre kilo var) kastade vi oss över lunchen: lerpottasill på årets första knipplök (tips! Mal ned rejält med vitpeppar när smöret börjar brynas), mandelpotatis kokt i sillspadet och färska rädisor.

Till middag blir det renkok med blodklimp och märgben – när man väl börjat äta ren är det svårt att ens föreställa sig industrikött igen. Renen är så att säga bulimiker, och tappar allt sitt fett varje vinter, vilket gör att det är snövitt och gudagott – till skillnad från det gamla gula fett man ser på äldre kor. Att det nästan bara finns renskav att få tag på i södra Sverige är skandal! Här har vi ett lokalt, nyttigt och fantastiskt gott kött, som vi alla borde äta mer av. Ett tips är att beställa av Thorneus Renprodukter, som levererar över hela landet. Ännu bättre vore om fler kunde köpa sin egen ren direkt från renskötarna, för de får inte mycket lönsamhet i produktionen. Finns det sådana intiativ vet i alla fall jag inget om dem, men hör av er om ni vet mer!

Det jag blev allra gladast över idag var annars de två födelsedagspresenter jag liksom glömt bort att jag beställt åt mig själv. De var visserligen inte tänkta som födelsedagspresenter, men i och med att jag fick dem uthämtade idag blev de onekligen det. Ett otroligt vackert tennarmband från Unnaniehku i Tornio, och ett par fullkomligt smashing örhängen (de med eldröda kristaller) som jag har dräglat över alldeles för länge – designade av smyckesgeniet Erica Huuva. Om jag har båda två mig? Mjo.

Men bäst av allt denna födelsedag är ändå att vi har bestämt oss för att flytta till Jokkmokk. Den 14:e går flyttlasset, och nu är vi äntligen friska nog för att hinna packa ned allt! Kiruna har varit fint, men också jobbigt. Svårt att komma in, svårt att trivas, och svårt att skaffa vänner, framför allt efter att jag skrev om Greta Thunberg och Sáminourra för SvD Kultur. Det är givetvis inte svartvitt (eller jo, ganska ändå – jag ogillar hat och hot, och efter Girjasdomas är det rena Mississippi Burning här uppe), och eftersom vi upptäckt att alla vi lär känna och tycker om bor i och kring Jokkmokk har valet varit enkelt för vår del. Vi behöver också betydligt mycket mer lugn och ro för att kunna komma igång med romanskrivandet igen. Vi har redan tappat en dyrbar sjukdomsvecka, och även om vi är symptomfria brottas vi med en förlamande trötthet som jag har förstått från andra bekanta smittade kan sitta i ett bra tag. Men boken blir av, och tack vare allt vi upplevt har vi nu en ännu tydligare bild av vårt universum och vad som kommer att ske i det.

Och till råga på allt är lägenheten är fantastisk! Större än den vi har nu, och betydligt billigare. Mitt i Jokkmokk City, med bokstavligt krypavstånd till Gasskas, som är Sveriges i särklass roligaste ställe – vi trillade in där på Jokkmokks marknad och Thomas började först gnöla om entréavgiften på 100 kronor. Men förutom en bekants brors fantastiska livespelning så visade det sig att det blev en rejäl överaskningskonsert med Kitok och Jakob Hellman, som gjorde ett extragig efter att ha spelat storkonsert på Folkets hus. Vad ska man säga? Två av våra absoluta favoritartister! Thomas och jag var i extas. Där träffade vi för första gången dessutom den minst sagt multibegåvade fotografen Anthony Tian, som är den som tagit både de bilder ni kan se här, och en del pressbilder som kommer dyka upp i framtiden. (Dessutom har han köpt oss domännamnet, samt fixat vår vrålsnygga logga, samt blivit en bra vän, osv osv – ni kommer få se mer av honom framöver.)

Jokkmokk alltså – nu är det bråda dagar. Lägenheten ska packas ihop, IKEA i Happis ska besökas (ja, vi håller avstånden) på jakt efter ett nytt köksbord och lite hyllor till köket. Men först ska vi fira min dag. Den känns redan som en succé, och med rensoppköttet från Thorneus på spisen immar köksfönstren igen på precis rätt sätt. Ute är det vårvinter med allt vad det innebär: takdropp, halka och en sol som värmer. Och snart, snart, bär det av.

Nu hoppas vi få slå rot i Jokkmokk, och börja bygga vänskap med näring i – allt för mycket av vårt umgänge har bestått av tomma kalorier de senaste åren, både för att vi har flyttat runt, och för att vi inte riktigt lyckats släppa folk inpå livet. Det får vara slut på det nu. Efter 39 år på flängande flygande fot är det dags att sakta ned på tempot. Framåt, framåt, men i maklig medelålders takt.