Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Min mormor Olga hatade Sverige. Hon hade haft det roligare i Tjeljabinsk – på den tiden det inte var en traktorfabriksstad, utan ett kulturellt centrum vid foten av Uralbergen. Hon dansade balett, som den kulak hon var, och det var inte lämpligt att stanna kvar i Sovjetunionen. Tur för henne att hon hade en svensk far, som hamnat där han hamnat på grund av att Alfa Laval ville sälja mjölkseparatorer i till ryska storbönder. Så som femtonåring  hamnade hon i Kalmar, på lokalt mål mer känt som ”Kaahmaah”.

Hon gjorde en perfekt assimilieringsresa. Lite för perfekt. De komplett vansinniga jular som firas i den nuvarande familjen Richert är ett arv från henne. Olga gick till Skansen för att se hur svensken gjorde jul. Så det blev halm på golvet, julbockar, högsta granen med levande ljus, Fanny och Alexander och det ofrånkomliga familjedrama som beror på att ingen kan leva upp till sådana julförväntningar. Hon gav mig svenskheten, den jag vantrivs så fruktansvärt i att jag knappt ens kan hålla på Sverige i fotboll.

Det hon inte gav mig var språket; det fick inte ens min mor. Ryskan alltså. Den lever kvar i mig i ett enda ord: ”angelotjik”, lilla ängel, som hon kallade mig när jag var barn. Ack, så mycket ett ord kan rymma av saknad, sorg och skam över att jag som tioåring vägrade att besöka henne när hon var högdement. Hon talade ju bara ryska mot slutet. Det tog hårt på min redan hårt medtagna hårda mor. 

När nu KD har bestämt sig för att ondskesignalera om hemspråksundervisningen blir jag beklämd. Inte för egen del. Jag kan tala basarryska nu, liksom stapplig georgiska, utmärkt engelska (tack International Baccalaureate, som jag aldrig fullföljde), fuska i franska, stappla tyska ”som en Gastarbaiter på crack” (min makes beskrivning), göra mig förstådd på spanska, fnissigt förstå nederländska, få japanska svägerskor att fnittra nervöst på släktmiddagarna, hamna i slagsmål på något slags rudimentär byfinska och läsa recept på turkiska.

Jag ska ta itu med nord- och lulesamiskan nu, tänkte jag. Så det går bra. Men den förlorade ryskan är en liten lans i hjärtat, en törnetagg kroppen fått linda in i många lager bindväv för att den inte ska skava mig bitter.

Men ett parti som inte låtsas förstå vad flerspråkighet betyder för den kognitiva utvecklingen kan ju läsa Michael Hofmanns ganska nyutkomna ”Not in Spanish”. Lyssna på forskningen, för att parafrasera en av våra främsta globala ledare, som passande nog talar tydlig svenska. Forskningen säger att människohjärnor fungerar bättre av att kunna flera språk. 

Eller kanske ska man tala ren rasistiska med KD, detta lilla gulliga SD för låtsaskristna tjejer? Det kan kanske vara bra, om man nu ska ”repatriera” folk, att de kan språket i de ”hemländer” som de ska skickas tillbaka till. Eller kanske ska man tala ett helt annat språk för att det ska sjunka in? Låt oss testa med Näringslivska, som ju KD brukar förstå alldeles utmärkt i andra sammanhang: det är ekonomiskt vansinne i en globaliserad värld att aktivt motarbeta flerspråkighet. Ты понимаешь? Ხვდები? Ipmirdat go? Do you understand? Eller är du för dum i huvudet, Ebba Busch?

PS Tack Anne Maret Pentha Päiviö som snabbt svarade på min hetsiga fråga om nordsamiskan. Jag måste snart hoppa på en kurs, så jag slutar vara dum i huvudet själv.