Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Det är, av fullt förståeliga skäl, många som frågat mig hur det känns att debutera. Tekniskt sätt har jag ju inte riktigt gjort det förrän om några dagar (den 2 november), men jag har redan hållt boken i min hand, och det har redan trillat in en lysande instarecension och hurrarop från överjordiskt snabbläsande vänner som sträckläst. Min mamma drar ut på det, för att hon inte vill att boken ska ta slut. Så hon är ”bara” på sidan 184.

Själv har jag knappt hunnit läsa baksidestexten. När jag först packade upp boken grät jag och skrattade om vartannat. Men jag är inte säker på att jag vet riktigt vad jag känner, än så länge. Jag har svårt att känna mig stolt, så där på riktigt stolt, som många verkar känna inför sina alster. Dels har jag ju bara skrivit halva, dels har jag alltid upplevt att orden kommer någon annanstans ifrån än mig själv. Det är jag som skriver, bevisligen. Så även nu. Jag ser händerna röra sig blixtsnabbt över tangentbordet, jag ser orden växa fram, men jag vet inte varifrån de kommer. De är sällan uttänkta i förväg, kanske en förstamening har dykt upp och tränger sig på, vill ut – och då sätter man sig vid paddan och ser vad det är man tydligen har på hjärtat.

Samtidigt ska man väl inte kokettera. Det är klart jag är stolt. Över att jag lyckats sitta varje dag i flera månader och tråckla ihop en berättelse, en berättelse som jag faktiskt tror så mycket själv på att jag längtar efter att få börja på nästa del. Jag vill ju veta vad de tar sig för i boken! Jag har några bilder i huvudet. Scener från ett restaurangkök; det som blivit kvar av Malmberget. Armasjärvis djupa, mörka vatten som rymmer så mycket sorg än i dag, och än i framtiden.

Men vad jag känner i vardagen? En viss oro för hur boken ska mottas. Stress över att jag har så dålig handstil, och min namnteckning, som den nu blivit genom åren (jag har signerat många listor i mina arbetsdagar: delegerade medicinlistor i hemtjänsten, egenkontrollslistor i kök, och mejerier, ”toan städades senast av”-listor på fler Max-restauranger än någon borde ha jobbat på) – min stackars namnteckning som inte ens vill vara särskilt konsekvent. En bekymrad liten sångsparv pickar i bröstet och säger att det kanske inte är så sunt att eventuellt en dag bli Känd Författare (jag har träffat några exemplar av den sorten), och att man nog i alla fall måste balansera sitt liv så man inte svävar iväg som en uppblåst heliumballong.

Men jag känner också en fröjd i vardagen. Det är så mycket annat som pågår. Jag blev bjuden på tjejmiddag igår och skrattade så mycket att jag inte hämtat mig än.

Nu idag tog jag mig äntligen tid att förklara den synestesi som Thomas aldrig fattat att han har (så han har aldrig riktigt sagt något om den, annat än konstigt mutter om olika färger!), eftersom han varit övertygad om att alla tänker i färg och cirklar och fysiska riktningar och allt vad det är om bokstäver, siffror, veckodagar och själva tiden. Att inte alla tycker att ljud och smaker har färger. Att inte alla ser färger runt människor. Att inte alla går runt i en fantastisk inre korskoppling där sinnena virvlar runt. Vi hade jätteroligt. En dag ska jag köpa boken Wednesday Is Indigo Blue åt honom.

Å andra sidan har jag aldrig lyckats förklara för honom hur jag upplever tiden. Jag kan inte meditera; jag kan inte vara i nuet. Jag upplever att jag befinner mig på en massa olika tidsplan samtidigt. Ofta när jag passerar en plats, flera år senare, minns jag (kallar jag det – jag upplever väl snarare att jag befinner mig i) vad jag tänkte då, hur det doftade, det jag sa och hur kläderna satt. Att jag har besökt en massa platser, och träffat en massa människor redan innan jag besökt eller träffat dem. Att jag aktivt kan sakta ner eller snabba upp tiden på för utomstående svårförklarliga sätt (man bara gör det, det är så den fungerar för mig), att jag egentligen inte behöver någon klocka eftersom jag alltid vet vad den är ändå, och att för mig har dygnet på riktigt alldeles för få timmar eftersom det är omöjligt för mig att somna vid samma normala, sunda klockslag varje natt.

Det är förstås hjärnan som spökar. Det är därför jag sällan talar om sådant här, för då tänker nån direkt ”dårpippi” och ska ha mig till att ”bevisa” nåt som jag bara upplever i huvudet. Jag fattar väl inte bättre än någon annan hur min hjärna fungerar; fungerar gör den i alla fall. Och är jag galen är jag i alla fall rätt välintegrerad i samhället, förutom att jag babblar på tok för mycket när jag är nervös.

Vilket jag är nu, som ni märker. Så svaret på frågan hur det känns att debutera: nervöst. Thomas hälsar att boken är pistagegrön. Och som ni nog ser hade jag ingen aning om vart den här texten skulle ta vägen när jag började, samtidigt som jag vet att den låg helt klar, hoprullad i mig. Annars hade jag ju inte satt mig vid iPaden och lindat upp den.